The Gangland | Part I

När jag var 11-12 år började jag spela basket för byns lokala basketlag. Under min tid i laget lärde jag känna en kille, en kille som senare blev en god vän till mig. Jag hade träffat honom tidigare via scouterna. På grund av gruppmentaliteten som rådde i kåren, kom vi aldrig bra överrens. Han var med i björnarna och jag i humlorna.

I alla fall. Han var ett år äldre, av den tyngre sorten, hade räls i munnen och var med mina mått mätt en ganska cool snubbe. Vi kom väldigt bra överrens under träningspassen vilket slutade med att jag en dag följde med honom hem efter träningen. – Jag har föräldrafritt, sa han och gav ett leende som avslöjade varenda metallbit i munnen. Vi cyklade hem till min nyfunna vän och bänkade oss i soffan. Min vän bad mig vänta medan han sprang ner i husets källare bara för att vara tillbaka någon minut senare med en PET flaska i handen. Det visade sig att grabben kände till sin fars alkoholgömma, varpå han tog sig friheten att "låna" lite. Denna kväll skulle bli speciell på många sätt.

Fram åkte två glas, isbitar och en flaska sockerdricka. Två isbitar i, höfta ner hembränt, toppa med läsk och smaka av. Detta visade sig var första gången jag skulle bli berusad och bara början på de fascinerande saker jag skulle få äran att uppleva denna ljumna sommarkväll. När vi hade blivit varma i kläderna, röda runt kinderna och TV1000 hade slut på bra filmer förslog min vän att plocka fram en VHS ur sin samling. – Visst, fnittrade jag ihopkrupen och salongsberusad i soffan. Han sprang iväg till sitt rum och återvände med filmen. Han kastade in filmen i videobandspelaren, lutade sig tillbaka i fåtöljen, tog en sipp på sin drink och sa – Den här… den här är riktigt bra.

Filmen utspelade sig i South Central, Los Angeles och handlde om två bröder, Doughboy och Ricky Baker som tar två vitt skilda vägar i livet. Ricky satsar på ett collagestipendium via amerikanskfotboll medan Doughboy ”Dough”, hustlar sig fram i livet. Deras vän Tre försöker hålla sig på rätt spår och får hjälp på vägen av sin pappa, Furious Styles. I filmen får man följa deras vardag som består av alkohol, våld och kriminalitet. Filmen visade sig heta Boyz N Da Hood och blev ett viktigt inslag i mitt liv. Aldrig tidigare hade jag fascinerats av en ”livsstil” på detta sätt. Dom var coola, farliga, lyssna på grym musik. Jag var i extas. All den salongsberusning jag tidigare hade känt ersattes med en härlig känsla i magen. Detta var början på något nytt.

Träning efter träning, helg efter helg, åkte vi hem till min vän och tittade på filmer med anknytningar till ghettot. Det blev Menace II Society, Juice, Higher Learning, Dangerous Minds, South Central. You name it, vi såg det. När vi inte tittade på film lyssnade vi på N.W.A, Wu Tang Clan, Easy E, Dr Dre, 2 Pac, Notorius B.I.G, rökte cigaretter och sippade "hembränt med juice".

Det gick ett tag. Filmerna hade avverkats, musiken fanns med på ett hörn och alkoholen spelade sin roll vid speciella tillfällen. Jag flyttade till en ny ort, en större ort. Lärde känna ännu fler vänner. En dag i skolan satt vi och diskuterade filmer på rasten i den välbesökta rökrutan. Olika förslag på bästa film kom flygande från alla håll i rutan. Plötsligt hörde jag en röst som sa – Blådd in, Blådd aout, på en grov, grov skånska.

- Blood in, Blood out? Har inte jag hört det förut? tänkte jag tyst för mig själv. Killen berättade att filmen utspelade sig i ett fängelse beläget i USA och var den bästa film han någonsin sett. – Jo visst, tänkte jag, killen kunde inte ens uttala titeln på filmen korrekt.

Det gick en månad eller två. Jag satt hemma en lördagskväll på mitt rum och väntade på att föräldrarna skulle gå och lägga sig, så jag kunde springa ut på altanen och tända en cigarett. Medan jag väntade zappade jag mellan kanalerna och hamnade till slut på kanal 5. Reklamen hade precis tagit slut. En förskräckligt grafisk femma dyker upp och en mörk mansröst säger – Denna film är inte lämplig för barn under femton år. Jag var fjorton. - Nice, tänkte jag och lutade mig tillbaka i sängen och glömde helt bort den där cigaretten. Det visade sig vara debuten med Blood In, Blood Out. När filmen hade nått sitt slut kom återigen den där känslan genom kroppen. De var coola, gängmedlemar, respektingivande. Jag blev drömsk igen. Jag ville klä mig, tala och se ut som dem. Ännu en gång hade en fascination födds.

Det slutade med att jag aldrig fick utlopp för mina fixeringar, annat än i mina fantasier och vid någon enstaka halloween fest.

Nu, flera år efter mitt första möte med thugs och cholos, kom jag över en serie fotografier på olika LA relaterade gäng via The Selvedge Yard. Känslan jag fick av att skåda bilderna var densamma som när jag såg Boyz N Da Hood och Blood In, Blood Out för första gången. Fascination, fixering och drömska. Och plötsligt sköljde en känsla över mig, en känsla som påpeka mitt dåliga omdöme.

För vem vill leva ett sådant liv?

Notis: Bör man anamma Cholo-stilen i sommar? Pressveck på chinos, pressveck på en rutig skjorta, knäppa översta knappen, ribbat vitt linne, låga converse, scarfs och en tillhörande gängtattuering.